Så var den kvällen förstörd

Så var jag tillbaka igen efter 2 veckors prioriteringar av annat i livet. Jag har ändå fortsatt att följa fotbollen på nära hand. Tyvärr med allt större resignation. Det här verkar bli 5 året i rad som MFF misslyckas sportsligt. Vi är redan utslagna ur cupen och lär inte komma bland de fyra bästa i Allsvenskan, om inte ett mirakel inträffar. Det inträffade inga mirakel förra året eller året innan dess och lär inte göra det i år heller. Men man vet ju aldrig. Hoppet finns där ändå någonstans. Möjligen är det just därför man känner sådan hopplöshet och ångest ibland. Förhoppningarna finns där, vilket gör besvikelsen än större när de inte infrias. Som igår till exempel. Självklart vet jag att Göteborg är bättre än MFF, men ändå. Kanske, kanske, kanske skulle vi kunna överraska dem och vinna, eller i alla fall ta en poäng. Hoppet fanns där tills Dixon missade i markeringen och det var 1-0 till Blåvitt. Efteråt kände inte jag att vi kunde vinna, men så släppte de in oss i matchen i andra halvlek en liten stund och kanske, kanske, tänkte jag tills vår kapten tyckte att det var viktigare att klaga på domaren än att spela fotboll och så var 2-0 ett faktum. Så var den kvällen förstörd.